Hovbergs blogg

Ett hål i solen? Kan den rent av vara ihålig, den där varma goa gula stjärnan? Den ska ju värma oss några miljarder år till …
    Det är inte så allvarligt. Den olycksbådande, mörka formen som spretar över solens ansikte är ”bara” ett koronahål – en region med låg täthet som sträcker sig ovan ytan av solens magnetiska fält och öppnar sig fritt mot den interplanetära rymden.
    Läs mer och se en större, underbar bild av vår värmekälla på Astronomy Picture of the Day.

Den här bilden visar två för oss välkända planeter, som också de cirklar runt en sol. Det är Jorden och Månen fotograferade från mycket långt avstånd. NASAs rymdsond Messenger tog bilden på ett avstånd av cirka 183 465 200 km på sin väg till Merkurius.
    Messenger (Mercury Surface, Space Environment, Geochemistry and Ranging) är ett NASA-projekt i Discovery-programmet bestående av en rymdsond vars syfte är att utforska planeten Merkurius yta och svaga magnetfält. Sonden kommer fram 2011 och ska då gå in i omlopsbana runt planeten.
    Daily Mail: Incredible photo of the ‘twin star’ that is the Earth and Moon taken from 114 million miles away.

Genom att använda ESO:s världsledande HARPS-instrument har astronomer upptäckt ett planetsystem som innehåller minst fem planeter i omloppsbana runt den solliknande stjärnan HD 10180. Forskarna har även suggestiva bevis för att ytterligare två planeter kan finnas i systemet, den ena av dem skulle om den bekräftas vara den lättaste planet man någonsin upptäckt. Detta skulle betyda att systemet liknar vårt solsystem i förhållande till antalet planeter (sju stycken, i jämförelse med solsystemets åtta). Dessutom har forskarlaget funnit bevis för att avstånden mellan planeterna och deras stjärna följer ett regelbundet mönster, vilket också är fallet i vårt solsystem.
    Forskarlaget använde sig av instrumentet HARPS, som sitter på ESO:s 3.6-metersteleskop på La Silla i Chile, under en sex år lång studie av den solliknande stjärnan HD 10180. Stjärnan befinner sig 127 ljusår från oss i den sydliga stjärnbilden Lilla vattenormen. HARPS är ett instrument med oöverträffad mätsäkerhet och stor precision och är världens mest framgångsrika exoplanetjägare.
    Läs hela pressmeddelandet från ESO: Rekordmånga planeter upptäckta runt solliknande stjärna.

Hoags objekt är en märklig ringgalax. Är det en galax, eller rentav två? Den frågan ställde sig astronomen Art Hoag när han upptäckte den ovanliga galaxen på 1950-talet.
    För drygt två miljarder år sedan tror astronomerna att två galaxer stötte på varandra. Den tyngsta av de två fångade in den andra som lade sig som ett pärlband runt den tyngre galaxens centrum.
    Dubbelgalaxen är något större än Vintergatan, d.v.s 100 000 ljusår, och ligger 600 miljoner ljusår bort i Ormens stjärnbild.
    Se den vackra bilden i större skala på Astronomy Picture of the Day. Fotot togs av Hubble-teleskopet i juli 2001.

Galaxen M87 är en enorm samling av himlakroppar. Astronomer har studerat det ”svarta hålet” i galaxens centrum och liknar dess effekter vid de senaste vulkanutbrottet från Eyjafjallajökull på Island. De har har döpt det svarta hålet till den galaktiska supervulkanen. Chandra X-Rays bild av fenomenet.

In the analogy with Eyjafjallajökull, the energetic particles produced in the vicinity of the black hole rise through the X-ray emitting atmosphere of the cluster, lifting up the coolest gas near the center of M87 in their wake, much like the hot volcanic gases drag up the clouds of dark ash. And just like the volcano here on Earth, shockwaves can be seen when the black hole pumps energetic particles into the cluster gas.
    “This analogy shows that even though astronomical phenomena can occur in exotic settings and over vast scales, the physics can be very similar to events on Earth,” said co-author Aurora Simionescu also of the Kavli Institute.

Med hjälp av ESO:s jätteteleskop VLT (Very Large Telescope) har europeiska astronomer för första gången bevisat att en magnetar – en ovanlig sorts neutronstjärna – bildades ur en stjärna med en massa som är minst 40 gånger större än solens. Resultatet innebär en ordentlig utmaning för dagens teorier om hur stjärnor utvecklas.
    En så pass tung stjärna väntades skapa ett svart hål i slutet av sitt liv, inte en magnetar. Nu väcks en fundamental fråga: exakt hur tung behöver en stjärna vara för att sedan kunna bli ett svart hål?
    Astronomerna har dragit sina slutsatser efter att ha detaljstuderat den mycket ovanliga stjärnhopen Westerlund 1. Den ligger 16 000 ljusår bort i stjärnbilden Altaret och upptäcktes 1961 av den svenske astronomen Bengt Westerlund.
    Tidigare studier har visat att Westerlund 1 är en så kallad superstjärnhop, och är dessutom den som ligger närmast jorden. Den innehåller hundratals mycket tunga stjärnor, varav vissa lyser lika starkt som uppemot en miljon stjärnor. Andra är tvåtusen gånger så stora som solen i diameter, det vill säga lika stora som Saturnus bana runt solen.
    Läs mer om Vad krävs för att skapa ett svart hål? – Astronomer utmanar dagens teorier – på ESO.

Missade du årets upplaga av meteorregnet från perseiderna på grund av att det var mulet eller att du var för trött att hålla dig vaken. Ingen fara, du kan titta på en vacker bild tagen av Marco Verstraaten, som finns på Astronomy Picture of the Day: Night of the Perseids. (Inte bilden ovan!)

Som en del av ett nytt kartläggningsprojekt har astronomer tagit en spektakulär bild av Tarantelnebulosan i det Stora magellanska molnet. I kartläggningen, som görs med ESO:s teleskop VISTA bevakar astronomer himlen kring våra granngalaxer de Magellanska molnen. Den nya panoramabilden i infrarött ljus fångar både nebulosans detaljer och den stjärnrika himlen omkring den. Bilden togs i inledningen av en mycket ambitiös kartläggning av våra granngalaxer och deras omgivning.
    Ledare för teamet bakom projektet är Maria-Rosa Cioni vid University of Hertfordshire i Storbritannien.
    – Bilden föreställer ett av de viktigaste områden där nya stjärnor bildas i vårt närområde i universum: det spektakulära stjärnbildningsområdet 30 Doradus, även kallad Tarantelnebulosan. I sin kärna ligger en stor stjärnhop som heter RMC 136, och som innehåller några av de tyngsta stjärnorna som vi känner till.
    Läs hela pressmeddelandet och se fler bilder och filmer på Eso sv.

En vacker bild tagen av rymdteleskopet Hubble av nebulosan IRAS 05437+2502 – ett gåtfullt stjärnmoln. Ingen har lyckats förklara vad det är som lyser om nebulosan, det flytande berget av interstellärt stoft i bildens centrum.
    Den nyligen släppta bilden från Hubble visar många nya detaljer, men har inte förklarat den ljusa skarpa bågen. En hypotes kan vara att den glödande bågen skapades av en massiv stjärna som på något sätt uppnått en hög hastighet och nu lämnat nebulosan.
    Se bilden i större format på Astronomy Picture of the Day. Foto: ESA, Hubble, NASA.

Astronomer har använt ESO:s jätteteleskop VLT (Very Large Telescope) för att för första gången ge en tredimensionell bild över den inre delen av materialet som slängts ut i rymden av en stjärna som nyligen exploderat, en supernova. Smällen var enligt de nya resultaten inte bara kraftfull: den var också mer koncentrerad åt ett håll, vilket tyder starkt på att supernovan måste ha varit mycket osymmetrisk. Det i sin tur stödjer de senaste datormodellerna av supernovaexplosioner.
    Forskningsresultaten publiceras i tidskriften Astronomy and Astrophysics. I forskarteamet, som letts av Karina Kjær (Queen’s University Belfast) ingår Claes Fransson och Anders Jerkstrand (Stockholms universitet).
    Se bilder och film samt hela pressmeddelandet.
    Bild: ESO.